Tord

Större delen av dagen har spenderats åt att vara arg och förbannad. Så även gårdagen och en liten del av måndagen. Förbenad har jag varit. Jag vet dock inte om jag fortfarande hyser detta agg mot människor i min närhet eller om det på ett mystiskt sätt allaredan har försvunnit. 

Jag sitter i skolan och flipprar. Egentligen skulle jag kolla igenom mitt samhäll C arbete som ska vara inlämnat idag, sen skulle jag lämna in arbetet och känna mig duktig. Det var planen. Tyvärr hade jag glömt att skicka arbetet till min mejl och sitter nu här vid ett äckligt tangentbord och gör inte ett skit. Jo jag bloggar. Allt blir bara skit. 

Det händer för mycket. Allt händer på samma gång och ibland händer det så mycket att jag glömmer bort att andas. 
Det som är priority number one. Jag tror att jag ska ta mitt näskaffe och röra mig nedåt cafét, kaffeautomaten vil säga. Det är min gud under jobbiga och långa dagar. Sen glömde jag mitt äpple hemma! Katastrof, jag som till och med skulle äta det där äpplet. Tusan, det hade jag sett fram emot. 

Tack. 

Ahhh! Att blogga! 
När man har rätt humör för att blogga är det faktiskt riktigt roligt.
Det är någonting som jag har saknat.

Något jag saknar mer är Olle.
Han är som min högra häl.
Extremt nödvändig
Kan ibland göra ont
Men är trots allt himla bra att ha

Jag har, eller rättare sagt min sambo Marias pappa har, fixat mitt internet!
Tjoho, back on track. Into the reality again. Yes.
Jag har klarat mig innan men ibland kan det vara skönt att ha en fungerande dator hemma också.

Just nu avnjuter jag en rykande het kopp the. Det är gott.
Den här veckan har det hänt många, många saker. Så många att jag inte vill räkna upp alla.
Man sak helst inte titta tillbaka på det man har gjort, då ångrar man sig bara.
Det är bättre att se framåt, fast inte för långt. Det är inte heller bra.
Då hinner man inte med det som händer just nu. Och det är det som är det viktigaste.

Jag ska bli något bra när jag blir stor. Det är bestämt sen länge.

"Vad kom först, musiken eller olyckligheten?"

"De olyckligaste människorna jag känner, i romantiskt hänseende, är de som är mest förtjusta i popmusik.
Och jag vet inte om det är popmusiken som har förorsakat deras olycka, men däremot vet jag att de har lyssnat
på sorgsna låtar längre än de levt olyckliga liv."

High Fidelity


Sant som stryk. Jävla pop.

Mycket har hänt sen sist. Mycket, massor. Så mycket att det inte är någon idé att berätta om allting. Det skulle bara bli ett virrvarr av massor med saker jag har gjort och tänkt och försökt.
Så det struntar jag i.

Just nu sitter jag i skolan.
Det är relativt öde här. Jag har sett vaktmästaren.
Idag är det friluftdag men jag vet tyvär inte var det är någonstans. Jag har ringt till många men det är ingen som svarar.
Jo Hanna svarade, hon var hemma och sov så det var inte till så mycket hjälp.

På lördag åker jag till Brighton. Jag är nervös och ganska så rädd. Jag hoppas det blir bra.
Jag vet att det kommer bli jobbigt. Men det löser sig.

Det gör lite ont i mig.
Det är inte meningen att det ska bli så där, men jag vet inte hur jag ska göra.
Hur jag än gör och vad jag än säger blir det fel.
Jag vill inte ha det så.
Jag saknar dig.

Jag jobbar heeeela långa sommaren.
Faktiskt.
Från halv tio till sex varje dag, en hel sommar.
Det känns som om jag slösar dyrbar tid.
Tid då jag kunde varit ung och galen och gjort massor med dumma saker. 
Det man ska göra när man är ung. 

Jag har en smärre ålderskris.

Istället sitter jag fast, i Vimmerby av alla ställen.
Jag räknar dagarna tills det tar slut. 

Men jag ska inte klaga, det är faktiskt ganska kul.
Och jag får erfarenhet.
Det är inte alla som har startat ett eget företag.
"Det kan du ha som merit hela livet!"
Jo jag tackar jag, det ska jag försöka med.

Jag är ganska så dum.
Jag är en sådan person som uttalar sig mycket och ofta om andras dumhet när det i själva verket är jag som är dum.
Varför tar jag inte bara tillfället i akt och gör något bra av det hela.
Varför är jag dum?
Jag längtar alldeles för mycket.
Det ska jag genast sluta upp med.

Jag ska bli smart och jag ska ha roligt.

Emmaboda är om bara några veckor.
Jag klarar mig nog tills dess.

Det är så otroligt sant det Markus Krunegård sjunger.
Han sjunger att man ska ta tag i sitt liv och göra någonting åt det som är jobbigt.
Om det är någonting som är jobbigt så ska man inte bara sitta och tänka på det och tro att det blir bättre, då måste man ta tag i det själv och göra någonting åt det.
Ingen annan kommer göra det åt dig, du måste faktiskt göra det själv.
Det är ditt liv och det är upp till dig hur det ska se ut. Faktiskt.
Så otroligt rätt.

Om du är rädd
sluta med med.

Det gör ont innom mig när jag läser det.
Jag förstår inte.
Vi som pratade om det, sa att det skulle lösa sig.
Jag förstår verkligen inte vad jag gör för fel.
Jag skulle må bättre om någon yttrade sig, om endast bara ett enda ord, då skulle jag bli glad.

Vad gör man för att bli mindre stressad? Finns det någon bra kur för det?
Jag sover inte, jag äter inte, jag mår inte bra.
Jag bara tänker och tänker. Så fort jag öppnar munnen strömmar tårarna ner för kinderna.
Det är därför jag är tyst.
När jag pratar behöver jag så otroligt mycket kraft att det gör ont i hela kroppen. Det är däröfr jag är tyst.
Just nu gör det ont bara av att sitta stilla och knappra på knappar.

Jag funderar på att skita i Siesta. Det skulle vara skönt, mindre stress. Mindre saker att ta hänsyn till, mina prestationsångest.
Samtidigt vill jag inte visa att jag är svag. Att dom faktiskt har lyckats bräcka mig, att dom har lyckats ta sönder mig inifrån. Jag vill inte att dom ska få förstöra min festival, jag vill inte att dom ska få mig att gråta.

Men det är just så det ligger till. Det är just därför jag inte sover, inte äter. Det är just därför mitt magsår gör ont och det är just därför jag inte skrattar längre.

Doktor Kosmos är ett mycket bra band, det är sant och jag är glad att dom kommer att besöka Siesta!
Festivalen jag längtat efter under väldigt lång ti närmar sig med stormsteg. Det känns lite läskigt. Jag vet egentligen inte varför, det bara gör det. Kanske för att jag känner att jag inte har något koll. Jag känner mig inte riktigt fulländad om jag inte har kontroll på saker och ting och det har jag verkligen inte nu. 
Jag har ta mig tusan ingen koll på någonting över huvudtaget, jag fattar inte ens vad jag håller på med. ag är inte så van vid det, jag är en människa som trivs under kontrollerade former. Det tynger mitt hjärta. 
Det är därför det gör ont i min mage, det är lite för mycket att tänka på, lite för mycket att göra, att vara bra på, att vara bäst på. 
Jag  längtar efter många saker just nu. Kaffe är en av sakerna.

Ibland känner jag för att springa. Springa väldigt, väldigt fort och jättensabbt. Det är skönt, man springer så snabbt att man nästan inte känner sina ben röra sig. Man springer som om det vore på liv och död. Det vill jag göra just nu. Jag vill göra många saker.

Långsamt springer livet förbi.
Det sjunger Vapnet. Det stämmer har jag efter lite övervägande kommit fram till.

Nu är jag arg. Jag är så otroligt arg. Jag har aldrig varit så här arg innan.
Jag som inte ens brukar bli arg!

Jag vill bara skrika! Skrika dumma saker och svära, högt och tydligt så alla runt omkring hör mig. Fy fan vad jag blir arg. Jag orkar inte med den här himla skiten längre, nu vill jag bara strunta i det.
Jag orkar inte sitta och längta längre, jag orkar inte sitta och vänta. Nu får det fan vara nog. Vad begär ni av mig egentligen? Vad gör jag för fel?

Jag är trött på att alltid behöva gråta.

Jag tar sats från himlen
landar hårt i tystnaden.

Jag vill det och jag har velat det ganska så länge.
Jag önskar att allting var mer som det var innan. Det skulle vara skönt.

Idag var det fika med Hanna och med Kajsa. Jag tycker att dom är roliga och bra på de flesta sätt. 
 
Jag tänker mycket. Jag tänker på allt, allt möjligt. Tyvärr kan jag inte berätta det för någon. När jag väl berättar känns det fel och konstigt och de känns som om jag tänker på massa irrelevanta saker. Det kanske jag gör också, det vet jag ju inte. 
I vilket fall skulle det vara skönt att ha någon som man kan prata med när man känner för att prata. Jag hade en person innan som jag kunde prata med, jag hade många personer innan. Justn nu har jag ingen. Jag vet inte hur jag gör men efter ett tag tappar jag allting.
Jag vill inte tappa, jag vill ha kvar.
Jag saknar.

Åhhh!
Helt plötsligt som från ingenstans blev allting helt otroligt jobbigt och frustrerande.
Jag måste vara dum i huvudet.
Jag vet inte vad det är men mitt humör gör precis som det vill. Så fort någonting går emot min vilja eller inte riktigt som jag vill så slår det över och allting som jag har innom mig som maler bara väller ut!
Det är inte så kul. 
Jag vet inte vem jag kan prata med. Jag vet inte vem jag får prata med. Jag vet vem jag inte får prata med. 
Jag vet inte om jag orkar prata. Det lättaste är bara att ha allting innom sig.

Jahopp, här sitter jag och spelar gura.
Livet känns lite lättare än innan. Det känns bra.

Idag var det fika och platsen där vi valde att sitta och avnjuta vår fika var Elsas Hus. Det var mycket trevligt och roligt. Jag känner att utan dessa så kallade fikaföreningar skulle min vardag vara betydligt tråkigare. Tack för att ni finns fikaföreningen. Sedan begav det sig så att jag blev erbjuden att  "hälsa bille the vision and the dancers välkommna" när dom ska spela på Ung scen öst. Tjoho! sa jag då. Självklart! Det ska bli roligt att få träffa dom och ge dom öl.  

Det känns bättre nu.
Men det är inte helt bra än.


Jag önskar att någon kunde säga till mig att imorgon blir en bättre dag.

Jag kan bara inte sluta gråta. Det är otroligt jobbigt och frustrerande. Jag förstår mig inte på något överhuvudtaget.


Jag vill inte mer nu.

Usch. Den här himla bloggen.

Jag längtar. Mycket. På samma gång befarar jag. Ännu mer.
Det är hemskt och jag vill inte längre. Nu orkar jag faktiskt inte mer.

Jag tycker om Jens Lekman.

Just nu
just idag
just i denna sekund
har just
just jag fått nog.