Återigen gryr dagen.
Jag sitter i en soffa som tillhör kollektivet jag ska bo hos i en månad.
Eller egentligen inte en hel månad, bara fram till mars.
Det är fint och de som bor här är väldigt snälla.
Och det är jättefint väder ute.
Men jag längtar ändå.
Jag vet inte riktigt efter vad.
Säkerhet, någon som man kan prata med när man behöver.
Kanske en familj eller en väldigt bra vän.
Men det kommer, det vet jag ju.
Det jag är rädd för är hur det ska gå fram tills dess.
Jag längtar inte hem, jag längtar bara efter någon att anförtro mig åt.
Kommentarer
Trackback
