Tord

Det är fredag eftermiddag och jag har precis anlänt till huset Framnäs i Vimmerby.
Jag har åkt från Markaryd på morgonen och tre timmar senare går jag  genom stadskärnan i Vimmerby med en stor, tung väska. Det duggar och jag har inget paraply. När jag kliver innanför dörren pustar jag ut och är , som ni kan tänka er, glad över att vara hemma. Jag planerar att ta det lungt, läsa tidning och dricka lite kaffe.

Väl inne i köket pluggar jag i radion och ut strömmar den kända p3-gingeln. Jag insuper doften av det välbekanta köket samtidigt som jag ur radion hör en gitarrslinga som jag så många gånger innan har lyssnat på i min kära ipod. Jag höjer ljudet som en galning och gör min beredd att sjunga med i Broder Daniels låt Underground. Men istället för Henrik Berggrens underbara stämma ljuder ur radion från tidigt 90-tal ett hiphop-beat utan dess like.

Jag blir så chockad och förvirrad att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera. Jag sätter mig vid bordet och lyssnar klart på remixen där gitarrslingan från Underground snurrar i bakgrunden och den för mig okände rapartisten sjunger om dekadensen.

Varför föstöra något perfekt?