Hang myself
Här igen.
Just nu sitter jag vid min "sambos" dator som ligger belägen i hennes rum. Alldeles nyss var jag ute i köket och tillagade mig en väldigt varm och förhoppningsvis god chailatte med kanel och extra mycket kardemumma på. Den står precis brevid mig och om ett litet tag ska jag dricka upp den.
Först tänkte jag berätta hur mitt liv ter sig just nu. För det är nämligen så att det är det man gör i en blogg.
Det är aningen stressigt. Mitt liv. Och lite jobbigt. Det är så mycket, allting. Flera saker att tänka på och flera saker att göra samtidigt. Massor med bollar som flyger omkring i luften. Det känns som om jag tappar dom altför ofta. Veckan skulle behöva fler dagar. Fler timmar på dygnet, mer tid att tänka. Då skulle jag hinna med mitt liv. Ibland stannar jag upp och så känns det som om jag ser mig själv från någon annas perspektiv, en utomståendes perspektiv. Personen har ingenting med mig att göra och den vet igenting om mig. Personen ser bara mitt liv och alla de saker jag tänker och gör, men personen lägger inget värde i de olika sakerna. De händer bara utan någon som helst mening och den säger bara saker utan att mena det för att sedan komma på vad den egentligen sa och tänka att det kanske inte var så lyckat...
Jag begär inte att ni ska förstå.
Förövrigt är det bra, hoppas jag. I vilket fall så blir det säkert bättre. Någon dag framöver. Eller så.
Nu är det tid för chailatte.
Just nu sitter jag vid min "sambos" dator som ligger belägen i hennes rum. Alldeles nyss var jag ute i köket och tillagade mig en väldigt varm och förhoppningsvis god chailatte med kanel och extra mycket kardemumma på. Den står precis brevid mig och om ett litet tag ska jag dricka upp den.
Först tänkte jag berätta hur mitt liv ter sig just nu. För det är nämligen så att det är det man gör i en blogg.
Det är aningen stressigt. Mitt liv. Och lite jobbigt. Det är så mycket, allting. Flera saker att tänka på och flera saker att göra samtidigt. Massor med bollar som flyger omkring i luften. Det känns som om jag tappar dom altför ofta. Veckan skulle behöva fler dagar. Fler timmar på dygnet, mer tid att tänka. Då skulle jag hinna med mitt liv. Ibland stannar jag upp och så känns det som om jag ser mig själv från någon annas perspektiv, en utomståendes perspektiv. Personen har ingenting med mig att göra och den vet igenting om mig. Personen ser bara mitt liv och alla de saker jag tänker och gör, men personen lägger inget värde i de olika sakerna. De händer bara utan någon som helst mening och den säger bara saker utan att mena det för att sedan komma på vad den egentligen sa och tänka att det kanske inte var så lyckat...
Jag begär inte att ni ska förstå.
Förövrigt är det bra, hoppas jag. I vilket fall så blir det säkert bättre. Någon dag framöver. Eller så.
Nu är det tid för chailatte.
Kommentarer
Trackback
