Tord

Plötsligt, helt utan förvarning fick jag en känsla. Känslan av att jag ville gråta slog mig. Precis, just, alldeles nu. Det är en hemsk känsla.

Jag äter riskaka med nachosmak, känner mig allmänt flötig (fint ord) och min mudering betår av följande; ett par randiga långkalsonger med häng, en svart, tråkig tröja, ett oborstat hår och ett osminkat ansikte. Det tär på en, livet.

Just nu vill jag inte.
Jag orkar inte mer. Det är för mycket. Det är helt enkelt inte det här jag vill, jag vill inte! Jag orkar inte. Orkar inte lägga ner tid på det här. Det känns så oerhört ovärt att ägna sin tid åt. Varför? Varför gör jag det här? Finns det egentligen någon bra anledning? Nej. Jag vill inte längre, jag orkar inte mer, jag är trött på hela skiten.
Jag är trött på mitt liv.
 
Nu ska jag gå till mitt rum och spela gitarr. Håkan Hellströms låtar får det bli. Lagom deppigt. 

Det finns dom som betyder mer än vad andra gör.
Tack för allt du säger, för att du överhuvudtaget finns.