I let you think that I´m yours when I´m not.
Nu är det nästan slut på höstterminen år 2009.
Det känns lite konstigt. Det har både gått väldigt fort och väldigt långsamt.
Det låter ju ganska knäppt, men så är det faktiskt.
Det känns i alla fall skönt att jag har bestämt mig för att gå kvar hela utbildningen.
Man lever som i en liten bubbla. På folkhögskolan.
Jag vet vad som händer i övriga världen. I Vimmerby, Linköping, Stockholm och där jag känner folk.
Trots det så finns den där bubblan. Folkhögskolan är som en familj.
Konstigt.
Jag drömmer om att hitta på något.
Leva livet. Åka överallt och göra allt man kan göra.
Det skulle vara något det.
Jag önskar att jag kunde ta mig i kragen och göra något galet. Något jag alltid har drömt om.
Det får jag ta tag i efter det här året.
Det känns lite konstigt. Det har både gått väldigt fort och väldigt långsamt.
Det låter ju ganska knäppt, men så är det faktiskt.
Det känns i alla fall skönt att jag har bestämt mig för att gå kvar hela utbildningen.
Man lever som i en liten bubbla. På folkhögskolan.
Jag vet vad som händer i övriga världen. I Vimmerby, Linköping, Stockholm och där jag känner folk.
Trots det så finns den där bubblan. Folkhögskolan är som en familj.
Konstigt.
Jag drömmer om att hitta på något.
Leva livet. Åka överallt och göra allt man kan göra.
Det skulle vara något det.
Jag önskar att jag kunde ta mig i kragen och göra något galet. Något jag alltid har drömt om.
Det får jag ta tag i efter det här året.
When things don´t feel right.
Jag är arg och besviken. Ganska så ledsen också.
Efter en natt innehållande väldigt lite sömn, eftersom mina utslag jag har över hela kroppen gjorde sig påminnda, och kliade jag hela natten istället för att sova. Jag vaknade efter åtta vilket betyder att jag missade den underbara frukosten och fick äta min gamla, tjaviga youghurt istället. Jag hann inte tvätta håret och när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara två stora, mörka ringar under ögonen. Nu får ni gissa om jag var peppad på att ha dramalektion och vara kreativ...
Jag anländer således till lektionen precis klockan nio och möts av min lärare och en elev till. Sen ingen mer. Jaha, tänkte jag, bäst för dem att de bara har försovit sig!
Men icke. Lektionen ställs in då det är svårt att få ut något av en dramalektion när man bara är två personer.
Jag förstår inte var min klass har tagit vägen. Jag står fortfarande i valet och kvalet om jag ska gå kvar här eller inte och jag kan avslöja att en sådan här händelse inte får mig att vilja stanna kvar här. Jag tänkte at taterlektionerna skulle höja hela den här lite halvt avdankade skolan. Där hade jag fel.
Vi har inte lyckats att samlas hela klassen under hela tiden jag har gått här. Många har hoppat av och en del känner sig osäkra på om de ska gå kvar eller inte. Jag är en av dem. Skillnaden är att jag har varit på alla lektioner hittills.
Det här suger musten ur mig. Det tar all min energi! Jag är verkligen int beredd att lägga ner ett helt år på att vänta på anra människor och anpassa mig till deras liv. Man måste lära sig att lämna sina personliga problem bakom sig just när man har dramalektion, annars fungerar det inte. Det är inte så himla svårt att räkna ut. Er frånvaro påverkar i allra högsta grad. Det får mig att vilja skita i allting!
Jag tycker om att spela teater och jag tycker om det mesta runt dramaturgi och jag vill lära mig mer. Det här har dragit ner min syn på teater så himla mycket. Det känns hopplöst. Jag kan varken lita på er eller spela teater med er.
Allting vore bättre än det här. Jag önskar att jag bara kunde plocka ihop mitt liv för fjärde gången i rad och fly fältet. Jag orkar inte kämpa för det här längre.
Jag hoppas ni tar till er.
Efter en natt innehållande väldigt lite sömn, eftersom mina utslag jag har över hela kroppen gjorde sig påminnda, och kliade jag hela natten istället för att sova. Jag vaknade efter åtta vilket betyder att jag missade den underbara frukosten och fick äta min gamla, tjaviga youghurt istället. Jag hann inte tvätta håret och när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara två stora, mörka ringar under ögonen. Nu får ni gissa om jag var peppad på att ha dramalektion och vara kreativ...
Jag anländer således till lektionen precis klockan nio och möts av min lärare och en elev till. Sen ingen mer. Jaha, tänkte jag, bäst för dem att de bara har försovit sig!
Men icke. Lektionen ställs in då det är svårt att få ut något av en dramalektion när man bara är två personer.
Jag förstår inte var min klass har tagit vägen. Jag står fortfarande i valet och kvalet om jag ska gå kvar här eller inte och jag kan avslöja att en sådan här händelse inte får mig att vilja stanna kvar här. Jag tänkte at taterlektionerna skulle höja hela den här lite halvt avdankade skolan. Där hade jag fel.
Vi har inte lyckats att samlas hela klassen under hela tiden jag har gått här. Många har hoppat av och en del känner sig osäkra på om de ska gå kvar eller inte. Jag är en av dem. Skillnaden är att jag har varit på alla lektioner hittills.
Det här suger musten ur mig. Det tar all min energi! Jag är verkligen int beredd att lägga ner ett helt år på att vänta på anra människor och anpassa mig till deras liv. Man måste lära sig att lämna sina personliga problem bakom sig just när man har dramalektion, annars fungerar det inte. Det är inte så himla svårt att räkna ut. Er frånvaro påverkar i allra högsta grad. Det får mig att vilja skita i allting!
Jag tycker om att spela teater och jag tycker om det mesta runt dramaturgi och jag vill lära mig mer. Det här har dragit ner min syn på teater så himla mycket. Det känns hopplöst. Jag kan varken lita på er eller spela teater med er.
Allting vore bättre än det här. Jag önskar att jag bara kunde plocka ihop mitt liv för fjärde gången i rad och fly fältet. Jag orkar inte kämpa för det här längre.
Jag hoppas ni tar till er.
