Kom, kom
Jag skulle behöva en fast punkt i mitt liv.
Innan fanns det en fast punkt som jag kände att jag kunde förlita mig på, då kändes allting helt okej.
Nu har jag inte det längre och helt plötsligt känns allting inte helt okej.
När jag inte känner att det alltid finns någon jag kan lita på blir det svårt.
Familjen skulle kunna vara en fast punkt med den finns dessvärre i Vimmerby.
Jag är i stort behov.
Längtan sitter som ett bälte runt min kropp.
Inom en snar framtid, förhoppningsvis.
Det är dags att sjunga blues.
It´s been a while.
Sannerligen, jag är dålig på att skriva blogg. Som alla vet.
Jag sitter lite på spänn, vi har nämligen ett Cambridge certifikat att skriva på lördag. Känns aningen stressande och pressande. Men jag har bestämt mig för att klara det så det är lungt.
Jag drabbas ibland av något som kan liknas vid humörsvängningar. Alltså att jag först är väldigt glad och skrattat och så där. Sen kan det gå tio minuter och då kan jag börja gråta. Känns väldigt jobbigt. Undrar vad man kan göra åt sånt. Dricka the kanske.
Jag har skoskav. Alla borde veta det och känna medlidande. Det är inte vilket skoskav som helst, det är the-one-and-only-skoskavet-som-gör-jätteont. Jag överdriver inte. Tjena säger jag bara.
Jag vill ha vår. Det är förmodligen vad alla svenskar känner just nu. Tjavigt väder alltså. Slask om man ska sammanfatta.
